I dag skulle jag ta tag i att städa en garderob inne i kontoret. Vad jag inte visste innan var att de skulle bli en vandring i minnenas allé och en väldigt jobbig förmiddag, hittade nämligen en hel del som jag skrivit runt omkring mammas död. Hittade bland annat ett papper som jag vet att jag började skriva ganska långt innan hon dog och avslutade ett par år efter, de är skrivet på engelska och inte mer än ett och ett halvt A4 långt. De är skrivet i verser eller stycken och jag minns ganska tydligt när jag skrev de olika delarna, de pågick ju under 3-4 års tid. De var fruktansvärt jobbigt att läsa de, liksom några andra texter jag skrivit runt mammas bortgång.

Jag inser nu att jag nog bearbetade mycket genom att skriva, hittade många dikter och liknande som jag helt hade glömt. Tror jag behövde påminnelsen, dels om vad som egentligen är viktigt, för de kan man lätt glömma mitt i ett liv, men när livet just har slagits  i spillror, då vet man vad som egentligen betyder något och då prioriterar man ofta om för ett tag.

Dels behövde jag nog också se hur jag faktiskt tog mig igenom de hela från en annan vinkel och med ett annat perspektiv. Orden jag skrivit blev så starka och ibland kunde jag känna precis hur smärtan var inuti när jag skrev. Jag har ju präglats mycket utav att min mamma dog när jag var faktiskt bara ett barn ännu, men barnet blev "vuxet" över en natt, vare sig barnet ville eller inte. Jag är långt ifrån ensam om att få uppleva något sådant men de är ändå intressant att fundera och se varför man kanske är som man är.

Ja, av detta kan man konstatera att ibland är de mer psykiskt jobbigt än fysiskt att städa en garderob.

<3<3<3